2017-01-28

2e = twice exceptional = både begåvning och svårighet. Metoder finns!

Ungefär 10 procent av alla barn har en svårighet, till exempel dyslexi, adhd, autism eller något annat som kan göra det svårt att lära sig på samma sätt som majoriteten barn. Även bland barn med särskild begåvning är det alltså 10 procent som SAMTIDIGT har en svårighet.

Detta kallar vi 2e – twice exceptional. Dubbelt särskild, och dubbelriktad begåvningsproblematik, är ord som används ibland på svenska.

Det finns ingen globalt erkänd definition av 2e, och varje 2e-person har så klart sin egen kombination av intressen, svårigheter, styrkor och personlighetsdrag. MEN det finns en del principer som verkar vara bra för de allra flesta. Den här texten skriver jag främst till lärare, för i skolan kan det här bli en komplicerad utmaning. Och viktig. Om vi inte ser HELA barnet, alla delar, finns det jättestor risk att barnet utvecklar depression, skolvägrar eller i alla fall underpresterar.

Möt begåvningen FÖRST. 

Börja i det som är lätt, och går bra. Börja inte med att ta tag i diagnos eller svårighet. Tänk inte att ni ska möta svårigheten först, eller vänta på en utredning. Anpassa omedelbart utifrån hög begåvning.

Börja med att hitta det som fungerar BRA, det barnet har lätt för, är intresserad av, motiverad att göra i skolan t.ex. lägg mycket tid, på att stödja lärlusten och lärglädjen, och därigenom självkänslan. Ta fram uppgifter som barnet känner är stimulerande, och hjälps åt tillsammans att lära och grubbla och jobba er framåt. Då har ni "satt in på kontot" – byggt upp barnets
  • självkänsla – "jag är annorlunda men jag är ok, till och med fantastisk"
  • tro på sin förmåga – "jag kan lära mig"
  • självförtroende – "jag är bra på det här"
  • psykiska välmående – "jag fungerar, jag har ett bra liv"
  • upplevelse att skolan är något bra – "skolan är till för mig"
  • förtroende för dig som lärare – "den här personen hjälper mig"
Därifrån är det MYCKET större sannolikhet att du och barnet orkar möta de utmaningar ni OCKSÅ behöver ta er an! För det kommer att "kosta" energi.

Obs: Lätta uppgifter är inte stimulerande. Mer av samma är inte stimulerande. Traggla sådant jag redan kan, är inte stimulerande. Tips: Prata med familjen och se vad barnet mår bra av, gillar att göra, och prata med barnet och se vad barnet skulle vilja ägna sig åt. 

Kartlägg barnet ordentligt.

Alla barn är brokiga och spretiga i sin "profil", och 2e är ofta ÄNNU spretigare. En 10-åring kan bete sig som en 5-åring ena stunden och resonera som en 20-åring nästa stund. Lägg omedelbart tid och kompetens på att göra en ordentlig pedagogisk kartläggning. Fokusera på att ringa in styrkor och kunskapstak. Förstå på djupet vad barnet redan kan, vad som går lätt och är roligt. Utred läs- och skrivsvårigheter tidigt, åtminstone på pedagogisk nivå. Specialpedagogen kommer definitivt att behövas i kartläggningen. Kanske finns någon riktigt erfaren lärare att bolla med. Ta stöd av proffsen på SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten), det är gratis, och de har sett många svåra saker.

Höj nivån så mycket att du nästan skäms.

2e-barn sitter ofta på en JÄTTEHÖG potential, som ingen någonsin upptäcker. För att skolan aldrig kommer på tanken att erbjuda svårt och utmanande material. Kom ihåg: vissa 8-åringar klarar uppgifter för högstadiet. Vissa 12-åringar klarar universitetsuppgifter. Barnet kan ha en begåvning som ligger 2 eller 4 eller 6 år över åldern. Det kan vara i bara ett ämne, eller generellt i språk, eller ...

Den bästa tjänst du kan göra: Sikta mot jättesvåra stora öppna uppgifter. Förbered barnet på att det är svåra uppgifter, men att ni tillsammans ska hjälpas åt och se hur långt ni kommer. Självklart ska du också stötta, så att barnet klarar att lyckas!

OBS: om barnet redan har hunnit vänja sig vid att misslyckas, måste du börja med små överskådliga steg som kommer att lyckas till 100 procent. 

Kom ihåg att barnet är spretig, ojämn. Det kan vara jättelätt att tänka matematiskt och lösa stora problem i huvudet, men jättesvårt att skriva siffrorna åt rätt håll, eller förklarar hur jag har tänkt. Ge utmaningarna OCH stödet. Ta inte bort varken det ena eller det andra benet. Låt barnet träna sitt tänkande utan att begränsas av till exempel läsning eller skrivning.

Anpassa hellre för mycket, än för lite. Börja inte försiktigt.

Sätt genast in alla stöd som ni kan komma på. Skriva på dator, redovisa muntligt, keps och hörselskydd för att skärma av, något att läsa eller pilla med under genomgångar ... Använd tipsen för elever med adhd och ast – även om det kanske inte finns en diagnos, är tipsen jättebra för alla! Om ni ger eleven möjlighet att välja det hen behöver i sin miljö och sitt lärande finns en god chans att ni slipper onödiga problem – till exempel ett barn som inte kan sitta tyst och stilla. Längre ner finns fler och djupare tips från Betts och Neihart.

Kom ihåg att ett barn som är oerhört förnuftigt och klarar att resonera avancerat, samtidigt kan ha adhd som gör att barnet inte KAN behärska impulser eller sitta still. Försök hålla dig ifrån att tänka att barnet "borde klara att skärpa sig".  Det kan vara svårt att komma ihåg, att ett klokt barn inte klarar något så "enkelt" som att lära sig veckodagarna i rätt ordning eller vänta på sin tur eller hålla pennan rätt. Men barnet med 2e kanske inte KAN.

Tänk inte antingen/eller. Tänk BÅDE OCH!

Ett 2e-barn ska inte ANTINGEN ses som ett barn med adhd (eller vad det nu är för svårighet) ELLER högt begåvad, utan som ett barn med BÅDE adhd OCH begåvning.

Barnet ska inte antingen lära sig massor ELLER träna på det sociala, utan BÅDE lära sig massor OCH träna på det sociala.

Inte gå i en grupp med jämnåriga ELLER en grupp med likar, utan BÅDE få vara med jämnåriga OCH få jobba ihop med likar.

Inte räkna bara i ettans mattebok ELLER bara i fyrans, utan BÅDE jobba på i fyrans bok OCH ha tillgång till ettans bok om något behöver kompletteras. osv, osv, osv.

Det kan vara svårt för föräldern, läraren och barnet självt att acceptera faktum att trots att barnet är oerhört bra på a, b, c, så KAN barnet faktiskt inte d, e, f. Är man van att lätt lära sig nya saker kan man ha svårt att förstå varför vissa saker bara inte GÅR. Att automatisera vissa saker kan vara nästintill omöjligt, samtidigt som man klarar matteuppgifter på universitetsnivå. Det gäller att barnet får hjälp att acceptera sin egen ojämnhet, och får de verktyg som behövs för att kompensera för svårigheterna.

Man kan behöva BÅDE läsa matte och engelska med en klass 4 årskurser högre, OCH vara hemma varje onsdag och vila från skolan. 


När du har en hel klass: sätt inte EN stämpel på varje barn. Varje barn är en stjärna med många uddar; ett pussel med många bitar.

När jag själv står framför en grupp vet jag hur jag lätt faller i fällan att se varje individ som en pusselbit av gruppen: där är den snabba, där är den skojiga, där är den tysta, där är den provokativa, osv. När jag har 15 eller 50 personer framför mig är det svårt att komma ihåg, att varje person är ett helt eget pussel, med olika färger på varje bit. 

Om du står framför en klass, har du och barnen allt att vinna på vara överens om att varje barn är ett varsitt brokigt pussel. Var och en av er är ju sammansatt av några styrkor, några svårigheter, några personlighetsdrag, några erfarenheter. När vi jobbar med ett faktainnehåll kan vi ge ett prov med ja- och nej-frågor. Antingen si eller så. När vi möter människor måste vi akta oss för att förenkla bilden. Jag tror att vi måste jobba med det här medvetet, varje dag, för det är så svårt.

Jag tror att det här blir extra viktigt när vi möter de människor som är annorlunda från majoriteten. Och allra viktigast med barn. Barn med 2e är ofta vana att känna sig fel, utanför, konstiga. De är vana vid att folk främst ser det som är annorlunda eller svårt. I skolan behöver vi jobba aktivt och systematiskt för att förbättra deras självbild och stötta deras utveckling. Då måste vi först bredda vår egen bild av barnet, låta bilden få fler nyanser och pusselbitar, och sedan stötta barnet olika på varje utvecklingsområde.


Det luriga: Begåvningen döljer svårigheten. Svårigheten döljer begåvningen.

Det kan vara jättesvårt att upptäcka att ett barn är 2e.

  • Dyslexi kan dölja att barnet redan kan innehållet som ska läsas. 
  • En hög begåvning kan göra att barnet tidigt har utvecklat strategier för att förstå en text trots rejäl dyslexi. 
  • Adhd kan göra att barnet inte kan fokusera tillräckligt för att visa sina kunskaper och förmågor. 
  • En hög verbal/logisk begåvning kan göra att barnet kompenserar för ett lågt arbetsminne och svaga exekutiva funktioner – men blir snabbt utmattad.
  • Autism kan göra att en hög förmåga inte ser ut som den brukar. 
  • En hög begåvning kan hjälpa barnet att lära sig att bete sig "normalt" trots att förmågan till ömsesidighet är nedsatt. 
Osv. Och lärare är ju inte psykologer, och har inte verktygen för att avgöra om ett barn har eller inte har en viss diagnos.

Dessutom kan 2e-kombinationen förstärka det ena så att det andra döljs. Till exempel kan ett barn med adhd ha ännu svårare att stå ut med för lätta uppgifter eller för långsam takt, och därför få ännu större problem med impulsiviteten, och därmed döljs kanske grundproblemet – att nivån är för låg – av ett synligt adhd-kopplat beteende. Då hamnar man lätt i att tänka att det är adhd-grejen man måste lösa först, men då missar man första rådet i den här texten.

Eller så märker ni kanske inte svårigheten alls. Barnet kanske bara blir trött snabbt. Eller kanske syns ingenting i skolan, men barnet bryter ihop hemma. Orken måste räcka för hela dagen och kvällen, alltså behövs anpassningar i skolan.

Dessutom kan fysiska saker också ställa till det i inlärningen: diabetes, överrörlighet, barnreumatism, allergier, mediciner med mera kan påverka motoriken/skrivandet, ge trötthet osv.

Det är komplext, helt enkelt. Det är därför vi behöver pedagogiska kartläggningar som är grundliga, breda, djupa, höga och tidiga, av så många barn som möjligt. Så fort du anar att något är ojämnt, eller så fort en förälder berättar om någon hög förmåga, är det dags för en ordentlig kartläggning. Var är kunskapstaken? Exakt var finns svårigheterna?

Och ta hjälp! Tidigt! Det här är jättesvårt! Specialpedagog, logoped osv. Gärna SPSM. Sedan när ni har kartlagt och anpassat utifrån barnets begåvning, kunskaper, lärsätt och funktionssätt, kanske det är dags att även utreda autism eller adhd.


Resultaten för 2e-barn behöver mer tolkning.

Kom ihåg att tolka allting mer noggrant också, när ni gör kartläggningar och utredningar. Logopeden kan utreda dyslexi och behöva stämma av 8-åringens resultat även mot skalorna för 12-åringar och 16-åringar, för att se VAR en svaghet finns. För snittvärdet kan se normalt ut, om bara en del är svag, och en annan del är jättestark.

En utredande psykolog behöver läsa på om typiska resultatmönster för högt begåvade, och stämma av siffrorna med sina observationer. Det är vanligt att arbetsminnet är lägre än andra deltester i wisc, till exempel – men är de lägre än normalt för åldern? Har en svårighet maskerat en hög förmåga i något deltest? Det finns oftast vägledning i testernas manualer.


Ett deprimerat barn kan ha en 2e i grunden.

I värsta fall har barnet redan hunnit ge upp, orken hunnit ta slut. Har ni en hemmasittare, en deppig elev, en utbränd och trött elev? Det kan vara så att det kan vara resultatet av en missad begåvning, en obehandlad adhd eller ett barn som känner sig helt missförstådd, annorlunda eller fel. Även här är det viktigt att titta riktigt noga. Kartlägga. Fokusera på det positiva.

Men ett utmattat barn behöver vila först. Ett deprimerat barn behöver läka först. Innan det är dags för utmaningar.


Hur tänker du?

Det här är kanske det svåraste vi kan stöta på, så vi behöver hjälpas åt allihopa för att hitta lösningar och orka jobba på alla dessa bitar parallellt. Jag har absolut inte alla svar. Längre ner kan du läsa vad några föräldrar säger. Vad har du själv för erfarenheter, idéer och tips?



* * * * * * * * * * * * * 
Lästips:
- Något som är bra för alla: Lågaffektivt bemötande
- Det alla borde veta om ADHD
- Särskild begåvning, eller autism, eller båda?

- Det vi vet om begåvade barn, av Silverman

- DN skriver om att adhd och autism kan leda till stress och utmattning

Det finns en 2e-grupp på Facebook. Hör av dig om du är intresserad.

* * * * * * * * * * * * * 

Betts och Neihart har sammanställt kunskap om hur man bör möta begåvade barn. För 2e skriver de följande:

2e-barnet behöver:

  • fokus på sina styrkor
  • strategier för att möta svårigheter utveckla färdigheter
  • följas upp för eventuell adhd
  • lära sig uthållighet
  • en omgivning som utvecklar styrkorna
  • lära sig tala för sin egen sak
  • mycket tydlig struktur 

Stöd skolan kan ge:

  • det viktigaste är att utmana inom styrkeområdena
  • accelerera inom styrkeområdena 
  • ge stöd och kompensation utifrån inlärningssvårigheterna 
  • fråga dig vad som krävs för att detta barn ska lyckas hos oss
  • konkret träning i självledarskap 
  • möjlighet att arbeta med jämbördiga med hög begåvning 
  • undervisning om att tala för sig själv 
  • undervisning i att sätta SMARTa mål 

Vanliga känslor och attityder hos 2e:

  • inlärd hjälplöshet
  • intensiv frustration och ilska 
  • humörsvängningar
  • modlös
  • arbetar för att hänga med
  • dålig bild av sin studieförmåga
  • ser inte sig själv som framgångsrik 
  • vet inte vart de hör

Vanliga beteenden hos 2e:

  • lätt för samband och kontakter 
  • ojämna resultat
  • genomsnittlig eller lägre 
  • verkar yngre socioemotionellt 
  • störande, beteendeproblem 
  • bra på att lösa problem 
  • tänker i koncept
  • gillar nyheter och komplexitet 
  • oorganiserad
  • processar information långsamt 
  • svårt att arbeta i grupp med begåvade – behöver stöd i samarbete

Stöd hemmet kan ge:

  • fokusera på styrkorna men kompensera för svårigheterna 
  • utveckla viljan att lyckas
  • bekräfta de särskilda förmågorna 
  • ge utmaningar på styrkeområdena 
  • ge möjlighet att ta risker 
  • förutsätt fortsatta högre studier 
  • stöd i kontakten med skolan
  • träna självkontroll
  • träna på att sätta och nå realistiska mål

* * * * * * * * * * * * * 

Så här säger några föräldrar:


När jag tänker på skolan verkar det vara så lätt att hamna i endera diket - antingen anpassas det efter särbegåvning men inte efter npf, eller så är det tvärtom.



Som mamma så ser jag att när man har ett barn som kompenserar genom sin intelligens så förstår inte omgivningen HUR mycket energi det tar. När saker andra barn fattar och klarar automatiskt, bränner samma sak för mycket energi för mitt barn. Då blir det svårare att få rätt anpassning, eftersom skolan inte ser hur mycket energi det tar. Jag ser också att det är svårt att få utmaning på rätt nivå i ämnen i skolan eftersom barnet har svårt att göra även enklare uppgifter på grund av sina npf-problem. Det kan vara svårt för barnet att förstå VAD som efterfrågas i uppgiften, svårt med koncentrationen, svårt att orka hålla pennan och skriva etc. Då visar ju inte barnet upp sin intelligens på samma sätt som ett särbegåvat barn som inte har npf i vägen. Och då ser kanske inte skolan till att ge mer utmaningar i uppgifterna i övrigt. Fastän det hade varit bra eftersom barnet egentligen ligger före sin ålder.




Vår 2e håller ihop i skolan numera, och adhd-medicin hjälper honom att kontrollera impulserna, och han har själv utvecklat strategier för att inte hamna i bråk med okänsliga klasskompisar. Men det stressar honom och tar energi. Han är helt slut på eftermiddagarna. Han orkar inget utöver skolan. Vi har nyss fått igenom anpassad studiegång och han ska vara hemma en dag varje vecka. Hoppas det ska funka.




Vi förstod ju mycket tidigt att något var annorlunda. Ibland var det så jobbigt att vi kände att vi behövde hjälp. Sedan var det bättre perioder. Det var inte lika akut. Det kändes dumt att söka hjälp. Själv var jag rädd för att det kanske skulle vara mer stjälp än hjälp. Att vi som föräldrar skulle skuldbeläggas - en inte helt felaktig slutsats om man ser vad en del föräldrar får vara med om. När vi väl sökte hjälp var det en lång process innan vi fick någon egentlig hjälp.

Det har varit mycket svårt för lärarna att kunna förstå och acceptera att ett barn som har så pass hög intelligens och inte är "utåtagerande" ändå kan ha problem och behöva särskilda hänsyn. Det går så fruktansvärt mycket energi för att hålla masken under skoldagen att det inte finns någon energi kvar hemma. Det går att underlätta för barnet och spara energi så att den räcker hela dagen med ganska enkla medel. Det behövs tydlig kommunikation och tydliga förväntningar. Det behövs utrymme för vila under dagen. Det behövs lite stöttning på rasterna.




Det är tydligt ibland att det kan delvis kompensera för varandra, så att folk i princip tror att man är en neurotypisk och genomsnittligt begåvad person; eller snarare att folk kan förvänta sig att man ska kunna saker som neurotypiska kan (fast att man inte kan det) samtidigt som folk inte tror att man är särskilt begåvad (fast att man egentligen är det) för de liksom tror att om man verkligen hade varit begåvad så skulle man prestera mycket bättre, lyckas med saker, och inte ha de svårigheter man har (vilka de nu är beroende på vilken npf osv som det är man har och individuella variationer).




Ja vilket ben ska man stå på! Är jag smart, kompetent, pålitlig, engagerad och drivande? Eller är jag funktionshindrad, impulsiv och hopplös? Är det bäst att jag tar det lugnt så att jag inte ställer till någonting nu när jag har fått en adhddiagnos, eller är jag fortfarande lika högpresterande som innan?

Hade en diagnos satt i lågstadiet gjort mig högpresterande i grundskolan istället för medelmåtta? Eller hade det gjort att jag särbehandlats, och fått en trasighetsstämpel på mig som hade fått mig att tro att det var mig det var fel på, och inte dem, som jag nu upplevde det genom skoltiden?

Det är så många frågor och så få svar. Det är så mycket ensamhet. Men det är ändå så skönt att få vara den jag är, åtminstone inför mig själv. Jag är 2e. Jag finns faktiskt.




2e för mig och min son innebär ständiga motsättningar inom oss själva. Man har på ett sätt väldigt stor kapacitet men så på ett sätt är man begränsad. Man slits åt olika håll, och allt som oftast är det "hjärnan" som får ge vika för "känslorna".




Som 2e har man ett atypiskt sätt att tänka. Man tänker helt enkelt annorlunda än de flesta andra människor. Man blir ofta missförstådd. Man känner sig dum. Därför är det så viktigt att få hamna tillsammans med andra som också tänker på ett annorlunda sätt. Gemenskap och igenkänning. Kan inte nog poängtera hur viktigt det är för alla som faller utanför normen.




I ren överlevnadsinstinkt mobiliserar man kanske all sin begåvning och kapacitet bara till att vara "normal". Man analyserar omvärlden, sig själv och sitt beteende och sätter in allt man har för att minimera alla synliga tecken på svårigheterna. Och ibland klarar man av det, så att faktiskt inte märks alls. Men det tar allt fokus och all kraft man har... Så när det kommer till saker som nyfikenhet, utforskande, lycka, glädje, hitta sig själv osv... Det orkar man inte med. Man är kanske inte ett problem för andra utåt, men man sliter sig i bitar på insidan.




För egen del har jag svårt att kommunicera. Det tar massor av kraft och jag når inte ens halvvägs till vad jag egentligen vill förmedla (uppdatering; det här inlägget tog mig till t.ex. 45 minuter att skriva). Om samtal var min enda plattform i livet skulle jag inte räknas som speciellt begåvad alls. Men det är inte representativt för min begåvning. Tvärtom så är det ganska genomgående i mitt liv att min omgivning blir överraskad över något jag uppnått eftersom de inte trott att jag varit speciellt begåvad alls. Eller som inte tror att det stämmer. Underskattande helt enkelt.



Rent samhällsekonomiskt är det faktiskt en direkt förlustaffär att inte fånga upp begåvning där den finns. Även om den inte yttrar sig som man väntar sig att den ska. Då missar man massor med potential till ingen nytta.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken fantastiskt bra text! Mycket igenkänning och tips på hur man ska bemöta. Tack, jag behövde läsa det här.

Familjen Nordström sa...

Mycket intressant, tack! Stämmer så väl in på två av mina barn, vill gärna gå med i Fb-gruppen. Hur hittar jag den?

Anna Hass sa...

Hej, messa mig på FB och skriv om er situation så ska ni få info om gruppen!