2014-10-18

Särbegåvade barn – råd till skolan, från en förälder – särbegåvning – särskilt begåvade elever


Högt begåvade barn kan vara en enorm utmaning, för lärare, rektor, specialpedagog och föräldrar. I många länder räknas 2–5 procent som särskilt begåvade, särbegåvade, gifted, highly able eller motsvarande. Det betyder ett barn per 20–50 barn. Alltså rimligen flera stycken på varje skola.

Bland de med högst begåvning finns barn som trivs i skolan, barn som inte fungerar särskilt bra i skolan, och många, många som förstår allt snabbt, och sedan sitter hundratals timmar och väntar på att få lära sig något nytt.

Trots att de har rätt att få undervisning på sin nivå, och trots att riskerna, om de inte får det, är hemska.

Många högt begåvade barn mår mycket dåligt

En del högt begåvade barn känner sig utanför, protesterar mot lärare och andra auktoriteter, får känslomässiga utbrott. En del skadar sig själva, är deprimerade eller säger att de vill dö. En del blir hemmasittare. Ofta är orsaken att de inte får arbeta på sin kunskapsnivå, blir frustrerade, och känner att det är fel på dem.

Skolan: lägg allt krut på att skapa intellektuell stimulans!

Är du lärare? Har du en elev som kanske skulle klara svårare saker? Min allra starkaste rekommendation till dig: Innan du gör NÅGOT annat, plocka fram massa uppgifter på hög nivå som du tror att eleven kanske kan känna intresse inför.

Lägg ingen som helst tid på att diskutera OM eleven är högt begåvad, eller HUR begåvad eleven är. Bara gå och hämta, eller ladda ner, utmaningar i elevens favoritämnen och starta en positiv dialog med eleven.

Ta i rejält. Plocka fram uppgifter som ligger två och fyra och sex år över åldersnivån. Och sätt dig sedan en god stund med eleven med uppgifterna, med målet att bygga en positiv relation mellan er och en lärlust hos eleven. Allt annat kan falla på plats senare.

Mina uppmaningar i denna text bygger på mina slutsatser efter sex års arbete för mina egna barn, diskussioner med specialpedagoger och psykologer och lärare och rektorer, mina studier av den forskning jag kommit över, de 100 timmarna jag arbetat med Skolverkets stödmaterial i samarbete med psykologer och lärare, samt många timmars samtal med hundratals andra föräldrar. Och givetvis ett pågående samarbete med mina barns skola. Jag vill gärna ha dina tankar och kommentarer när du har läst!

I andra länder identifieras högt begåvade i 5-årsåldern

Det finns stora mängder forskning om vad barn med hög begåvning behöver, i USA, Australien, Nya Zeeland, Tyskland, England, Israel och andra länder. Vissa länder screenar alla barn i femårsåldern, och ser till att de som har en hög förmåga får stimulerande undervisning från första början. Lärarna håller också ständigt uppsikt efter barn med höga förmågor. Många länder har särskilda inriktningar på lärarhögskolan just om att undervisa högt begåvade barn. Många länder har flera sorters anpassad undervisning – inom ordinarie klass, i tillfälliga grupper eller i särskilda skolor. Här på bloggen finns forskningsbaserade kännetecken och funktionssätt som är vanliga hos dessa barn, samt material om iq-testning.

Avsätt tid för läsecirklar på er skola. Materialet är gratis.

I Sverige verkar kunskaperna oerhört små bland de flesta skolledare och lärare, om de särskilda drag och behov som högt begåvade barn ofta har. År 2015 kom Skolverkets stödmaterial om särskilt begåvade elever, med forskningsbaserade fakta och rekommendationer, didaktiskt material och instuderingsfrågor.

Jag hoppas att alla skolor nu kommer igång med fortbildning för alla anställda. Jag föreslår att ni går ihop i läsgrupper om 4 personer, som träffas över frukost eller lunch en gång i veckan och diskuterar några texter varje gång. Följ Skolverkets studiematerial om särskild begåvning. Ni kanske kan göra detta samtidigt som ni arbetar med "specialpedagogiklyftet" – Skolverkets satsning Specialpedagogik för lärande – eftersom högt begåvade barn ofta behöver just ett specialpedagogiskt synsätt.

En introduktion om begåvade barn och deras behov finns på begavadebarn.nu som tagits fram av en psykolog. Där finns särskilda sidor för psykologen och skolan.

För att komma igång med det systematiska arbetet på er skola, och hitta era 5 procent, rekommenderar jag att ni läser SKLs handlingsplan för hur skolan kan arbeta, som de tagit fram i samarbete med 7 kommuner. Även Nackas rapport Maximal utveckling för alla är mycket läsvärd och i kortfattade munsbitar.

Socialmedicinsk tidskrift har ett gratis temanummer om särbegåvning. Nästa steg, en enorm resurs på engelska, är hoagiesgifted.org. Alla dessa material är alltså gratis.

Om ni trots allt vill köpa böcker: Särskilt begåvade barn av Linda Kreger Silverman är en aktuell bok med fakta och råd, med förord och kommentarer av svenska experter.

Två andra användbara böcker är Hejlskovs och Wimans Barn som bråkar samt Beteendeproblem i skolan, eftersom problemskapande beteende tyvärr ofta blir följden om eleverna är understimulerade.

Jag uppdaterar hela tiden med forskning, lästips och tips till lärare här i bloggen (översikt). Bland annat har jag översatt artiklar med rekommendationer om hur man undervisar särskilt begåvade elever och lagt ut en svensk lärares tips för att undervisa, inspirera och stötta dem. Läs också om varför tidiga insatser är viktiga, om de socioemotionella behoven och hur du kan nå fram till de som underpresterar. Ni kommer också att behöva underlag för kartläggning, anpassningar och åtgärder.

Gifted child program inom Mensa kommer gärna till skolan och håller en gratis föreläsning. Jag kommer också gärna och föreläser.

Tänk inte så här.

Först, några fallgropar som kan vara oerhört skadliga om ni fastnar i:
  • Det är väl bara bra att vara begåvad? De klarar sig väl bra, oavsett?
  • Det här är ju adhd eller autism. Vi behöver inte utreda kunskapsnivån.
  • Barnet kan inte vara högbegåvat, hen gör ju grundläggande fel.
  • Först måste barnet sluta bete sig aggressivt. Sedan kan vi diskutera insatser i lärosituationen.
  • Vi flyttar inte upp barnet en klass, för det har nackdelar socialt.
  • Barnet får inte gå vidare förrän alla kunskapsluckor är fyllda.

Allt detta är felaktigt. Om du vill läsa längre svar på några av dessa, gå gärna till texten Frågor och svar.


Förstå det särbegåvade barnet


När ett barn stör, kan det bero på understimulans.

Många särbegåvade barn utagerar och stör och är aggressiva. Detta beteende kan bero på just att de är understimulerade. Då går det alltså inte att lösa enbart aggressionen, eftersom den beror på situationen i klassrummet, och på nivån i undervisningen.

För att få en lösning på det utagerande beteendet, börja i andra änden: Börja med att ge intellektuell stimulans, i ett format och på en plats där barnet känner sig trygg och säker. Börja med att se, bekräfta och komma nära barnet, med en positiv och konstruktiv inställning. Ofta är kunskapsnivån viktigare än utagerandet.

Många särbegåvade barn och deras föräldrar får höra att skolan tänker inte sätta insatser för att höja kunskapsnivån, förrän problemet med aggressioner är löst. Men ofta är det just undervisningsnivån som är lösningen! Därför behöver skolan omedelbart, om ni anar en hög kunskapsnivå eller begåvning, sätta in acceleration och berikning, och framför allt testa kunskapsnivåerna.

Sedan finns det ju särbegåvade barn som tvärtom blir nästan osynliga. De stänger av, eller döljer sin förmåga. En del blir i stället hjälplärare. Det kanske ger en mer trevlig stämning – men även detta är barn som absolut inte får utmaningar i sitt lärande. De utmaningar de har rätt till enligt skollagen.

Understimulerade barn har inte tråkigt. De har ångest.

Ta barnets upplevelse på stort allvar. Flera högbegåvade säger att de vill dö. Vissa redan i åttaårsåldern. De upplever skolan som en hopplös, frustrerande situation de inte klarar av, där de är missförstådda, ofta anklagade och utpekade. De känner sig ofta annorlunda och dåliga. De får inte den hjälp de behöver, och de blir bannade när de försöker komma undan situationer de upplever som obehagliga. Deras slutsats är att "det måste vara mig det är fel på". Och en tappad sug och livslust är inte lätt att återfå.

Var lyhörd för att ett provokativt beteende kan vara omöjligt för barnet att hålla inne eller kontrollera. Se det som ett uttryck för stress, påfrestning, i värsta fall självhat eller ångest. Hjälp barnet. Skäll inte på det. Var på barnets lag.

Kom också ihåg att barnet kanske har gjort helt rätt i flera timmar, kämpat jättehårt för att följa reglerna och hålla sig lugn. Det du noterar kanske är en droppe som rinner över när barnet inte orkar längre. Var lyhörd för om barnet verkar kämpa med att vara lugn, och beröm ansträngningen. Sätt också ett utbrott i relation till hur mycket tid barnet faktiskt har klarat att följa reglerna.

Ge möjlighet att gå undan, eller få ut frustrationen på ett bättre sätt. Kom överens med barnet om en godkänd flyktplats, kanske under ett bord i lärarrummet? Men i första hand, förebygg! Se till att barnet inte behöver utstå situationer som leder till frustration och ångest.

Läs mer: Hur många timmar per år tycker du de ska sitta och vänta?

Se till att ni alla har samma bild av vad barnet behöver.

Varje barn är komplext. Ta vara på allas bild av vad barnet behöver: Föräldrarnas, lärarnas, specialpedagogens, och barnets egen bild. Därefter behöver ni väga samman behoven, måla en gemensam tydlig bild, sedan kanske prioritera mellan olika behov, och välja en gemensam väg framåt.

En lärare kan uttrycka att barnet behöver repetera och träna på multiplikationstabellen. En förälder kan samtidigt uppleva att barnet behöver slippa läxor, särskilt i form av svårmotiverad repetition av sådant barnet redan kan, och som barnet med rätta hävdar att hen alltid ändå kommer använda en miniräknare för. Läxbråket tar mycket energi på kvällarna. Ni kanske då behöver diskutera vilket av behoven som är viktigast just nu: att skapa en positiv känsla inför lärandet och en lugn kvällsmiljö för återhämtning, eller att finslipa multiplikationstabellen. Det här är bara ett litet och konkret exempel; troligen behöver ni diskutera hundratals större och mindre avvägningar under årens lopp.

Det finns flera olika sorter av särbegåvade.

Det finns särbegåvade av många slag. De kan ha lätt eller svårt att läsa, lätt eller svårt att samarbeta med andra, lätt eller svårt att vänta på sin tur, lätt eller svårt att sitta still. Och en del är extroverta, en del är introverta. Därför fungerar inte samma lösningar och undervisningssätt för alla.

Dessutom är man mer eller mindre särbegåvad också. Amerikansk forskning visar att de flesta med särbegåvning kan gå med andra barn i en klass (uppflyttad, eller med sin åldersgrupp men med acceleration och berikning), men att de med högst begåvning oftast behöver en kombination av åtgärder, och ofta behöver justeringar många gånger under sina skolår. Exempel på åtgärder: att läsa olika ämnen i olika klasser, att gå något ämne på universitetet eller gymnasiet i stället, enskild undervisning i vissa ämnen, hemskolning av en förälder i vissa perioder, uppflytt fyra eller fem årskurser totalt under skolgången.

Läs mer: De 6 typerna av särskilt begåvade barn

Särbegåvade skriver ofta dåligt för hand. Använd hjälpmedel!

Vänder barnet på b och d? Har det ful handstil? Det är vanligt vid hög begåvning. Många högt begåvade skriver dåligt för hand, och tycker illa om att skriva för hand. I många fall säkert för att hjärnan är oerhört mycket snabbare än handen, och för att de är perfektionister och tycker det är hemskt att det blir så fult när de försöker.

Träna läsning och skrivning separat från faktainlärningen. Låt barnet skriva allting på dator. Låt barnet redovisa sina kunskaper muntligt.

Om ni sätter en resursperson måste den ha hög pedagogisk kompetens.

Många erfarna utbildade lärare upplever att särbegåvade barn är oerhört svåra att jobba med, motivera och undervisa. Att sätta en ung outbildad resursperson som ansvarig för barnet är alltså en lösning som troligen inte alls kommer att fungera.

De här barnen behöver hela tiden anpassade uppgifter. Många behöver konstant pedagogiskt stöd, på en hög intellektuell nivå. De behöver dessutom övertygas och hjälpas att gå till lektionen, stanna kvar, påbörja en uppgift, genomföra en uppgift, ta sig förbi prestationsångest och frustration. De behöver särskild träning, kanske motorik och studieteknik. De behöver socialt stöd, att diskutera med klasskamraterna, som ofta ser på saker på ett helt annat sätt, stöd att vara en del av en arbetsgrupp, stöd att hantera en frustrerande klassrumssituation. Dessutom behöver de kunna diskutera sakfrågorna i de ämnen de är intresserade, på en avancerad nivå. Samtidigt som de när som helst kan få känsloutbrott som jämnåriga eller yngre barn.

Vem hos er är bäst lämpad att hantera denna utmanande kombination, och se till att det här barnet är i lärande varje dag?

Även för en utbildad och erfaren lärare kan det vara krävande med en situation som denna: Läraren berättar för klassen att ämnen kan vara i tre faser – gas, vätska och fast – och blir tillrättavisad av en åttaåring som påpekar med överlägsen röst att det finns plasmafas också.

Den stora risken med en resursperson som varken har pedagogutbildning eller ämnesutbildning är att personen inte vinner barnets förtroende över huvud taget, och därmed inte alls kan ge barnet det stöd och den intensiva undervisning hen behöver.


Att utreda barnets begåvning, kunskaper och behov


Testa barnets kunskapsnivåer ordentligt! Leta inte efter diagnos!

Det är kunskapsnivåerna som är viktiga att testa. Inte begåvningsnivå, wisc, npf osv. Ditt mål är väl inte att ringa in ”problemet”, att ”hitta diagnosen”. Målet är väl rimligen att ni på skolan kommer igång att ge undervisning på rätt nivå, på rätt sätt. Frågan ska aldrig vara "Är barnet särbegåvad, ja eller nej?", utan frågan ska vara "Hur ska vi undervisa detta barn, vad kan barnet redan?".

Därför är kunskapsnivåerna i varje ämne det som verkligen är viktigt att testa. Så att ni inte undervisar sådant barnet redan kan. Men självklart ska allt relevant utredas, så att ni kan använda de verktyg som faktiskt finns.

Det finns mallar och stödmaterial om att kartlägga en elevs behov och nivåer. Kunskapsnivåer kan testas med till exempel Diamant, Provia eller kommande årskursers diagnostiska tester. Ta hjälp av specialpedagogen! Kanske även av SPSM.

Ett högbegåvat barn underpresterar ofta. Testa högt!

Många lärare säger att det här kan inte vara ett särbegåvat barn, för barnet gör grundläggande fel, visar inte prov på att kunna det här stoffet, vänder på bokstäver eller siffror, eller något annat. Men det är mycket vanligt att särbegåvade inte börjar visa vad de kan, förrän man börjar testa till exempel med diagnostiska prov för 3 eller 4 årskurser över. Ibland underpresterar de medvetet, för att inte behöva känna sig fel och annorlunda. Ibland lägger de bara inte manken till, för att de är intresserade av mycket mer avancerade saker. Och även om det finns luckor kanske barnet kan det mesta för flera år framåt. Se till att testa alla olika delar inom ämnet, till exempel både räkning och problemanalys, både ordförståelse och textproduktion och hörförståelse.

Kunskapsnivåerna i respektive ämne kan överraska. Många lärare, som redan har insett att barnet har hög begåvning, har ändå blivit närmast chockade när de inser HUR mycket före barnet ligger kunskapsmässigt, och HUR hög begåvning barnet har. Särskilt för de barn som samtidigt upplevs socialt omogna, eller har skrivsvårigheter. Säg att ett barn som nyligen börjat första klass, klarar godkänt på prov från årskurs 5 i matte, engelska och svenska. Där någonstans får vi kanske en tydlig bild av HUR frustrerad och uppgiven barnet kan vara av att sitta på lektioner i årskurs 1.

Särbegåvade kan ha grav dyslexi.

Utred dyslexi, och sätt in dyslexipedagogik, tidigt. Men utred också kunskapsnivåerna ordentligt.  Och när du testar kunskaper, ge som vanligt möjlighet att berätta i stället för att skriva om skrivandet verkar ta emot, osv. Se till att inte det ena behovet får dränka det andra.

Om npf utreds, så utred dyslexi och kunskapsnivåer och begåvning samtidigt.

Visst vill du veta säkert vilka förutsättningar barnet faktiskt har? Se till att ALLT relevant utreds. Och se till att testaren känner till hur hög begåvning, dyslexi och npf kan maskera varandra.

Barnet och testaren måste ha en god relation.

Tester måste genomföras av en positivt inställd person, som barnet har gott förtroende för. Barnet måste kunna ha ett glatt, positivt samarbete med testaren. Testaren behöver därför tid att skapa en relation till barnet i god tid före testet. Det finns särbegåvade som berättar att de upplevde att testaren ville att barnet skulle misslyckas, för att motbevisa föräldrarna.

Om ni testar begåvning, gör det på rätt sätt.

Även begåvningstest som Wisc kan givetvis genomföras på bättre eller sämre sätt, vilket leder till skillnad i kvalitet på resultatet. Läs på ordentligt. Psykolog Anita Kullander har skrivit utförligt om att testa barns begåvning, och att ett Wisctest inte räcker. korta.nu/sarbegavning


Var beredd på att processen blir svår


Du måste vara på barnets lag.

Särbegåvade barn har ofta svårt för auktoriteter. De lyder inte bara för att man är vuxen. De måste bli övertygade först, genom logiska argument och positivt förtroende. Och de behöver känna att du lyssnar på dem, också.

Ofta har barnen hunnit bli besvikna på vuxna eller på skolan. Det kan ta lång tid för dig att få barnets förtroende. Du måste ta dig den tiden. Du måste visa tydligt att du vill vara på barnets sida. Det finns barn som upplever att lärarna inte tycker om dem, tycker de är jobbiga och önskar att de inte gick i den skolan. Var oerhört försiktig med dina frustrationer. Dessa barn har ofta en mycket väl utvecklad empati, och läser av känslor bättre än de flesta.

Du lyckas antagligen bäst om du öppnar för en mycket respektfull och jämbördig relation kring barnets lärande. Kom överens med barnet själv om vad ni ska kräva av varandra. Sätt en tydlig ram: Den här timmen ska du arbeta med NO. Men skapa valfrihet och ge utrymme för egenmakt: Vill du läsa den här boken eller se den här filmen? Vill du skriva och rita det du har lärt dig, eller vill du berätta för mig muntligt sedan, eller spela in en film där du berättar?

Du måste skaffa dig en professionell distans till alla känslor.

Föräldrarna kan komma till möten med många starka känslor. Ilska, rädsla, sorg, uppgivenhet, förtvivlan. Ni måste hjälpas åt att komma igenom känslorna. Hjälp gärna till genom att lyssna, acceptera, bekräfta känslorna. Använd de metoder som finns, för konstruktiva mötenlågaffektivt bemötande, giraffspråk osv. Kanske ber du dem skriva ner alla tankar och farhågor och skicka till dig i god tid inför ett nästa möte. När man har fått ventilera sina farhågor kan man ofta lugna ner sig och fortsätta lugnt och konstruktivt.

Du kan också uppleva barnet som oerhört provocerande, när barnet vägrar lyda, vägrar sitta still, vägrar göra som de andra, avbryter och rättar dig och säger emot, kräver övertygande argument för att göra minsta sak.

Du kan själv uppleva starka känslor under processens gång. Se till att möta dina känslor och komma igenom dem på ett professionellt sätt. Kräv stöd av din chef, och kanske företagshälsovården. Lärare och skolledare kan känna sig ifrågasatta, påhoppade eller missförstådda. Man kan känna sig arg, ledsen, besviken, rädd, orolig, uppgiven, irriterad, svarslös, hjälplös, frustrerad, kränkt.

Det kan vara mycket, mycket svårt att hitta lösningar och att samarbeta kring dessa barn. Det kan också gå upp och ner många gånger över tid. Var beredd på att du själv råkar ut för känslor, och var beredd på att skaffa dig en professionell distans till känslorna, acceptera dem, ta dig igenom den och hitta tillbaka till ett konstruktivt läge. Var tydlig gentemot din chef, och gentemot barnet och föräldrarna, när du behöver tid eller stöd för att kunna gå vidare i samarbetet. Du kan inte, och ska inte, lösa allting själv och ensam.

Gå inte i konfrontation mot föräldrarna.

Du måste på ett professionellt sätt hitta fram till ett sätt att arbeta på samma lag med föräldrarna. Ni vill samma sak: Att barnet ska må bra och få det barnet behöver, och att undervisningen ska fungera för alla barn i skolan, och för lärarna.

Många föräldrar upplever att skolan jobbar emot dem. Var därför gärna extra tydlig med att ni vill jobba MED familjen för en lösning där alla kan må bra.

Försök också ha medkänsla kring hur utmattade och uppgivna föräldrar kan vara som hanterar detta krävande barn dygnet runt. Försök ha överseende om de går över gränsen ibland, blir arga eller provokativa, kanske misstänksamma eller respektlösa. De är också bara människor, utlämnade till vad skolan gör för deras barn. Och om ni arbetar tillsammans har ni mycket mer energi till att hitta lösningar, än om ni drar åt olika håll.

Hjälps åt att komma tillbaka till en konstruktiv dialog. Det är ni på skolan som måste vara proffsen. Ta extern hjälp att medla, om det behövs. Det kan vara jättebra att låta någon från huvudkontoret leda mötena, eller att ha med någon från SPSM. Men låt alltid grunden vara att ni vill ha ett nära samarbete med föräldrarna. Vad ni än känner för varandra, är ni på samma lag, och kommer att behöva fortsätta vara det.


Flytta upp fler barn än idag


Sexårs måste vara skyldiga att accelerera begåvade barn

Sexårsverksamheten, förskoleklassen, kan vara fruktansvärt nedbrytande för ett barn med särbegåvning. Om man räknade ekvationer med negativa tal när man var 5, och läser flytande ur populärvetenskapliga magasin, är det psykiskt oerhört frustrerande att sitta i skolförberedande verksamhet ett helt år. Särskilt om man har längtat efter att börja skolan.

Det är här många särbegåvade utvecklar en motvilja mot skolan, lärarna, och auktoriteter. Och det är här de börjar känna sig missförstådda, osedda, oviktiga, felaktiga.

Om jag var skolledare, skulle jag begära av avlämnande förskolor och av sexårspedagogerna att direkt redovisa vilka barn som kan mycket, och kunskapstesta dessa barn ordentligt. Troligen mår runt 5 procent mycket bättre av att få flytta upp till ettan direkt, i början av september. Ännu bättre vore väl att ta signalerna från förskolepedagogerna på allvar redan före sommaren, och planera för att dessa barn får prova att börja i ettan direkt. Det värsta som kan hända är väl att de får gå ner till sexårsverksamheten efter några veckor, om det inte fungerar i ettan?

- Förskoleklassen ett problem för tidiga barn


Flytta upp fler barn en årskurs. Eller två!

Barn kommer in i de tidiga skolåren med oerhört olika färdigheter och kunskapsnivåer. Men många har en stor lust att lära. Möt den med en gång! Flytta upp barn som redan kan, barn som har det lätt, direkt när de börjat ettan eller sexårs. Eller så snart det börjar bli problematiskt att barnet ligger före. Många barn upplever de första skolåren som att sitta och vänta 99 procent av varje dag. Hur vill du att dessa lärsugna barn ska känna sig?

Det florerar många myter om risker med att flytta upp. De flesta är fel! Forskningen är faktiskt mycket stark och entydig: uppflytt är bra och viktig för begåvade barn. Läs på!

- bevisen i stora studier av forskning: uppflytt är bra, även för det sociala

Det är lättare att anpassa nedåt än uppåt, för enstaka barn i klassen.

Ett särbegåvat barn som går kvar i sin åldersgrupp kommer att behöva extrauppgifter, acceleration och berikning, varenda timme, varenda dag, varenda skolår. Det är många extrauppgifter, det. Dessutom ska de inte vara repetitiva. Och dessutom behöver barnet – som alla – stöd att komma igång och komma igenom varje uppgift. Har lärarna i åldersklassen tid och ork att lösa detta på ett bra sätt, kontinuerligt i många år, utöver sin vanliga klassundervisning? Eller är det smartare att flytta upp eleven?

Ett barn som blir uppflyttat kan göra samma uppgifter som de andra. Barnet behöver ofta bara lite mer hjälp att komma igång, lite emotionellt stöd, och hjälp att hitta information för att fylla sina kunskapsluckor.

Kunskapsluckor, vid uppflytt, fylls normalt inom två månader.

Låt inte rädslan för kunskapsluckor stå i vägen för uppflytt! Det tar ofta sex veckor ungefär för ett uppflyttat barn att komma ikapp. Därefter kan de lika gärna börja gå om igen, alltså komma ikapp och förbi barnen i den nya gruppen. Självklart finns vissa kunskapsluckor, men de brukar normalt täppas till av en enda förklaring eller genomläsning av det materialet.

Och glöm inte bort att analysera riskerna även med att INTE flytta upp! Många barn som inte accelereras till sin nivå, tappar helt motivationen för skolan. Du håller nog med om att det är lättare att fylla en kunskapslucka, än att återuppväcka en tappad sug, eller ett skolvägrande barn.

Särbegåvade behöver inte leka av sig. De behöver jobba på sin nivå.

Många särbegåvade kan samtidigt vara barnsliga, rastlösa, kännas mer omogna än sina jämnåriga. Det leder ofta till slutledningen att de behöver gå kvar i en lägre årskurs för att leka av sig. Men det kan vara rent kontraproduktivt. Många beter sig sämre socialt, när de är understimulerade. Det skadar väl inte att testa att ge barnet en massa stimulans, och se hur beteendet och det sociala påverkas. Kom ihåg att det är de vuxnas ansvar att ändra situationen. Det är inte barnets ansvar att klara av en situation som inte passar. Kanske behövs pedagogstöd även under rasten?

Låt inte det sociala hindra uppflytt. Det är inte viktigare än rätt undervisning.

Om tio år får den uppflyttade eleven inte gå på krogen med sina klasskompisar, de sista tre månaderna av skoltiden. Men det är inte värt 3 650 dagar av felaktig nivå på undervisningen. Det är väl ändå oacceptabelt om skolan låter "moppe och fest i framtiden" vara viktigare än en relevant undervisning idag, och varje dag! Ingen rektor eller lärare borde se det som ett argument.

Ett barn som har svårt att komma in i en grupp som är ett eller två år äldre, kanske inte har lättare att komma in i sin egen åldersgrupp. Rimligen är det bättre att vara lite utanför, men få intellektuell stimulans, än att vara lite utanför och gå i en dåligt anpassad undervisning.

Delarna i "det sociala" och de olika saker barnen behöver
- Bevisen i stora studier av forskning: uppflytt är bra, även för det sociala

Det är ofta större risk att låta barnet gå kvar, än att flytta upp

Självklart finns det svårigheter och risker med att flytta upp barnet! Men när man börjar överväga flytt är det sannolikt mer riskabelt att låta barnet vara kvar. Kvar i en nedbrytande, felanpassad, frustrerande situation. Låt inte bli att flytta upp, för att det finns risker med det, utan att studera riskerna även med att barnet går kvar.

Flytta inte upp barn som har det bra i klassen och trivs med arbetet

Självklart ska man inte flytta upp barn som mår bra där de är. Några särbegåvade har roligt med vänner av samma ålder, och trivs bäst i den klassen, samtidigt som det fungerar att ge dem acceleration och berikning på plats. De ska så klart gå kvar i den klassen. Om barnet har vänner i sin åldersgrupp och trivs med skolarbetet och uppgifterna, om lärarna kan ge den acceleration och den berikning som behövs, är ju allt bra. Kanske ska ni överväga uppflytt om ett år eller två igen?


Att bemöta och undervisa det särbegåvade barnet


Du måste övertyga detta barn. Du måste förklara varför.

Ge barnet en tydlig bild av hur varje uppgift bidrar till läromålen, och till att barnet ska kunna bli godkänd i årskurs nio, så att hen kan gå vidare och läsa på gymnasiet och högskolan – vilket hen antagligen kommer att vilja. Diskutera, tillsammans med barnet och föräldrarna, olika sätt som barnet kan välja att arbeta för att bli godkänd i olika moment och ämnen. Berätta vilka konsekvenser som finns för olika saker. Vad händer till exempel om barnet inte får godkänt på nationella provet i år tre? Se till att barnet får ärliga svar och allt stöd hen behöver för att förstå och kunna ta sig an utmaningarna.

Behandla barnet som en vuxen i det positiva, och som ett litet barn i det jobbiga.

Du kan ha mycket att vinna på om du klarar av att växla mellan att i vissa fall se barnet som en samarbetspartner, som du behandlar mer som en vuxen, till exempel kring lärandets upplägg och sådant som går bra, och i andra fall, vid konflikter och svårigheter, bemöta barnet som just ett litet barn, som har dålig impulskontroll och starkt lustfokus. Och som behöver förståelse, bekräftelse, tröst.

Särbegåvade barn behöver mycket stöd för att komma igång.

Många särbegåvade barn har en enorm prestationsångest. De är ovilliga att ta sig an uppgifter som de inte vet att de kommer att klara. De är luststyrda, och behöver mycket hjälp att komma över trösklarna, våga prova. De behöver få hjälp att öva sig på att misslyckas, att komma igenom en tragglande fas för att se att de kan lära sig även sådant som kräver färdighetsträning.

Ge barnet mycket att göra på en gång!

Särbegåvade barn har lättare att sitta kvar på sådant de tycker går för långsamt, som samlingar och genomgångar, om de får två eller tre andra saker att arbeta med under tiden. Om läraren går igenom religionerna kan den särbegåvade eleven få bläddra i en lärobok på området och prova att svara på instuderingsfrågor eller titta på repetitionspunkter samtidigt. Eleven kan också få ha med sig en serietidning, läsebok eller mattebok att ägna sig åt medan de andra eleverna får det de behöver. Rimligen är detta bättre än att barnet stör eller lämnar klassrummet. Flera särbegåvade barn som genomgått gedigna kunskapstester har älskat att få fråga efter fråga efter fråga, på högre och högre nivå, riktigt svåra frågor som till slut är alltför svåra och det faktiskt tar stopp.

Färdigheter ska repetitionstränas. Inte kunskaper.

Repetition av kunskaper som barnet redan behärskar är oerhört frustrerande, ibland akut ångestframkallande, för en särbegåvad. Om barnet klarar tal 1, 3, 10, 15 och 20 i ett kapitel, låt hen genast gå vidare. Här är det dags att vara prestigelös, inse att barnet lärde sig betydligt snabbare och enklare än snittbarnet, och släppa på kravet att alla ska räkna alla tal.

Däremot, att skriva för hand och att tänka ut uppställningar av räkneuppgifter är färdigheter, som dessa barn behöver oerhört mycket stöd i att orka traggla. Här är det dags att vara engagerad pedagog, och ge personligt intensivt stöd.

Var tydlig med att det inte är barnets ansvar.

Ge barnet möjlighet att påverka och tycka till, men det är fortfarande ni vuxna som har ansvaret och sätter ramarna. Barnet får inte tvingas känna ”skyll dig själv då” eller att barnet själv måste hitta alla lösningar. Det finns sexåringar som fått höra ”men nu måste du berätta varför du beter dig så här, och hur du vill lösa det här”. De vuxna kan aldrig skylla på barnet, lägga över sitt ansvar på barnet.

Ni kan behöva förklara för de andra eleverna.

Många särbegåvade barn får speciallösningar. De får tillstånd att inte göra det resten av klassen gör, de får tillstånd att gå ut under lektionen, de får ibland ta mer utrymme än de andra eller får sina egna behov tillgodosedda oftare än de andra. De andra barnen ser naturligtvis detta, och i många fall är det rimligt att berätta en hel del om särbegåvning, för att avdramatisera skillnaderna.

Förslag på uttryck: Kims hjärna funkar på ett annat sätt än många andras, Kim mår dåligt av att sitta still, Kim lär sig på ett annat sätt, Kim lär sig snabbare och behöver en annan sorts hjälp. Men trots att Kim lär sig snabbt och kan mycket, tycker hen också att det är svårt att börja med något nytt, och behöver lika mycket hjälp men med andra saker. Det är inte så kul att känna sig annorlunda, eller hur?

12 kommentarer:

patientperspektiv sa...

Åh vad bra formulerat! Det här hade jag behövt när jag gick i skolan men det var inte tal om något sådant. Idag står jag som förälder antagligen inför kampen med (förhoppningsvis inte emot) skolan för mitt barns skull. Hyperaktivitetsproblem i kombination med att lära sig vissa saker fort kan bli så förödande för när undervisningen går för långsamt ökar rastlösheten utan att omgivningen förstår varför. Kombinera det med en känslig perception som gör personen lättstörd och lättstressad så är ohälsan ett faktum. Jag får intrycket att det finns mycket fördomar i skolans värld kring begreppen begåvning, npf och fuktionsnedsättningar och att kunskapen verkligen skulle behöva öka. Både för särbegåvade med och utan funktionsnedsättningar.

Anna Hass sa...

Hej och tack Patientperspektiv! Jag hoppas vi kan förändra detta. Nu är över 600 familjer med i Filurum, och det ökar stadigt. Det är MÅNGA barn som behöver något annat.

jandeman sa...

Fantastiskt Anna! En gedigen och användbar resurs för oss föräldrar som vill uppmuntra skolan att utgå ifrån våra barns behov.

Anna Hass sa...

tack Jan, jag hoppas att det kan komma till användning!

Sonja P-L sa...

Vad bra skrivet - oerhört användbart och flera bra tankeställare! Men jag vore inte jag om jag inte också kritiserade:
- Jag saknar redan i början av texten en definition av vad "särbegåvning" betyder och vilka är kännetecknen.
- Just det här med klassupplyft är ett kontroversiellt ämne. Finns det forskning (helst med lättsmälta sammanfattningar) som man kan peka på som stöd?
- Min känsla är att texten fokuserar på extroverta, utåtagerande barn. Det vore väldigt nyttigt med någon rad till om de särbegåvade barnen som "lider i smyg".
Stort tack för den här texten!

Anonym sa...

Det är som en exakt beskrivning av min son och hans skolgång. Jag har kämpat oxh kämpat men utan resultat och min son har gett upp. ..

Anonym sa...

Har jobbat på olika skolor och har nu hamnat på en skola där detta faktiskt är verklighet har tex. En elev vars kunskapsnivå i fysik
ligger högt över andra då får han egen tid med en forskare en lektion i veckan

Angelika sa...

Väl sammanfattat Anna- tack för ditt engagemang!

Anonym sa...

Jag försöker och försöker förstå särbegåvat barn .men eftersom min personlighet grundas på samförstånd och inte ifrågasättande är det väldigt svårt att inte bli irriterad när man ifrågasätts som vuxen med ordmärkning, och trotsigt beteende, misstänksamhet...

Anonym sa...

Anonym 20150530
Jag har som särbegåvad liksom min son motsatt "problem". Jag kan inte fatta varför inte alla ifrågasätter vad de gör, varför osv. Jag förstår överhuvudtaget inte personer som inte kan tänka utanför sk boxen. Jag kan inte förstå varför människor tar saker personligt som inte är personligt menade. Exv när jag som barn i skolan eller på jobbet ifrågasätter syftet med det vi gör. För mig finns absolut ingen poäng att göra saker om man inte vet varför. Sen tycker jag det är naturligt att diskutera hur man optimalt kan nå målet. Jag har väldigt lite respekt för att "lyda" utifrån att någon verkar utifrån att den är "auktoritet". Det har ju visats sig gång på gång att det kan vara helt skadligt och många gånger tidsslöseri att lyda blint.

Det som är bra med dig "anonym" är att du insett dina begränsningar att förstå "oss särbegåvade". Jag har varit tvungen att anpassa mig och förstå "din typ av personlighet" hela mitt liv. Livet är ju så att vi alla har rätt att vara på denna jord, att leva bra, bli respekterade för den vi är osv.

Man kan respektera och lyssna och även anpassa sig till människor man inte förstår. Jag tvingas till det hela tiden. :)

Bea sa...

Kännr så väl igen det mig själv från min skoltid och min yngsta son som just nu är helt "hopplös i skolan" de lovade att ta tag i det när han började 7:an men jag märker egentligen inget av det. Vi får påringningar om utåtagerande, om uppkäftighet, om misstänksamhet, ifrågasättande, om ordmärkningar mm mm. Och då hade vi ändå särskild överlämning från mellan till högstadiet för att de skulle fortsätta utredningen om särbegåvning samt ge honom det stöd han behöver för att inte balla ur totalt av uttråkning, prestationsångest mm.

Förr ifrågasatte osv han för att han ville veta, var intresserad, idag är det snarare ett sätt att vara skitjobbig och jävlas med lärarna han tappat förtroendet för när de aldrig kan svara på frågan varför, när de själva stavar som krattor och inte kan ge svar på varför det då är så viktigt att han skriver rätt, när de svarat "nu är det så här" istället för "det är så här därför att..." tillräckligt många gånger.

Jag läser det anonym 1 skriver och undrar nästan om det kunde vara en av sonens lärare. Då förstår ni kanske. Jag känner också så väl igen anonym 2:s kommentar. Jag går själv just nu hos en coach för att att "bli snäll", formulera om precis allt jag vill säga för att det inte skall låta ifrågasättande, negativt, aggressivt fast jag egentligen säger samma sak men måste fluffa till det för att "de andra" inte skall länna sig trampade på, ifrågasatta och nedtrykta av någon annans kunskap. Jag vill att min son skall få de verktygen i skolan men också bemötas med respekt för att han är vetgirig, vill snabba på inlärningen och är lite ängre fram än många andra. Det skulle bespara honom en massa lidanden som jag själv nu får ta tag i vid 43-års ålder.

Gudrun Alvebro sa...

Ja detta visar verkligen hur min son känner sig.
Han går nu i.andra året Gymnasiet. Teknik programmet...
Han är jätte less. Önskar få lära sig snabbare ..men lärare tycker precis som du skriver att han inte kan allt för att gå till en högre nivå..?
Vi har nu börjat en diskussion med special pedagog kurator skolsyster rektor osv... möts från vissa av mycket misstroende ..men han måste ju lära sig läsa och skriva bättre??..
Han har ju dyslexi men klarar att läsa och skriva men helst vill han berätta muntligt för det går för långsamt .Precis som du skriver.
Det ser ut just nu som skolan kräver test ..det blir han orolig över samtidigt som han också tänker att det skulle vara bra... osv osv.